"On a dark desert highway, cool wind in my hair.."
Regn och åska har dominerat Santa Barbara dom senaste dagarna, vilket gör mig på lite deppigt humör. Klagomålen borde vara få kan man tycka, men hade jag velat ha höstväder hade jag likväl kunnat stanna hemma eller flytta inom Sverige. Det enda positiva jag kan förmå mig att komma på är att pga Santa Barbaras brist på gatlyktor så var det i och för sig trevligt att kunna se igår kväll vart man satte ner fötterna, men utöver det så avböjer jag ett sådant här framtida väder vänligt men bestämt. Men när vi ändå pratar om väder så kan jag ju gladeligen meddela att jag kommit underfund med en Halloween dräkt! Jag ska fixa en utstyrsel som representerar de fyra elementen, det vill säga jord, eld, luft och vatten. Och med det avslöjat så kan jag ju också säga att jag på fredag planerar att pallra mig till en second hand affär. Har haft span på en butik i veckors tid nu, börjar fan i mig bli dags att anta utmaningen!
Angående mitt idiotiska traskande ute i åskvädret igår kväll/natt så var det pga att jag och Carro följde med några nyfunna amerikaner till Isla Vista och en "Open Mic Night". Jag hittade hippies. Jag hamnade på världens tystaste fest någonsin som fick luften att darra av minsta ljud och hippies att riktigt morra ogillande. Respekten var på hög nivå gentemot varandras musikaliska framträdanden, och minst sagt kan jag ju säga att det var extremt svårt att hålla käften när några flaskor och en "community cup" med röd vin cirkulerade mellan oss fem. Efter några ytterligare fnitter attacker och tråkiga skämt så bestämde vi oss för att dra hemåt igen. Väl hemma så fortsatte rödvins flaskan att cirkulera, det spelades gitarr och sjöngs reggae låtar, och i bakgrunden kunde man inte undgå att höra hur regnet öste ner utanför fönstret och x antal blixtrar lyste upp himlen och bidrog med lite mysigt, blått disco ljus. Och som pricken över i:et så började The Eagles- Hotel California spelas på radion när vi anlände till Isla Vista. Allsången kom i full gång och bara den vetskapen om att det finns något som kallas ödet fick mig att rysa litegrann. Just då hade jag hittat hem, för första gången på över två månader hittade jag hem tillsammans med en trivsam grupp människor där det är svårt att inte slappna av. Verkligen ett minne att bevara.
Kommentarer
Trackback
